För tillfället lever jag mitt liv i bruksorten Grums, ett par mil utanför den mer välkända staden Karlstad. Jag är född och uppväxt i Grums, där a-lagarna vid tågstationen blir fler i takt med att invånarna i Grums blir färre. Här kan du spela hockey eller börja jobba på Gruvön. Grums finns tack vare pappersfabriken Gruvön. Kanske är det snarare en pappfabrik, eller kartongfabrik. Det enda jag egentligen vet om Gruvön är att den fabriken är anledningen till att Grums förknippas med skitlukt. Grums ligger egentligen väldigt fint vid Vänerns nordvästra strand, men har av någon anledning fått dåligt rykte. Här är jag född, men kommer förhoppningsvis inte att dö. I likhet med många andra ungdomar vill jag ut, bort härifrån och se vad livet har att ge mer än en framtid på bruket.

 

Samma ort som jag längtar ut från, kan jag ändå inte känna avsky mot som många gör. Det är ju här jag är uppvuxen, här vet jag var jag ska gå för att få bada ifred och jag vet var jag kan hitta vildhallon att njuta av när sommaren blir sen. Det är här jag badat naken ljumma sommarkvällar, det är här jag skrattat så jag inte vetat var jag ska ta vägen, och det är här jag fått min första kyss. Hur ska jag någonsin kunna känna avsky mot den ort där jag levt mina snart 20 levnadsår?